Glasögonbjörnen (Tremarctos ornatus) är den enda björnart som förekommer på södra halvklotet. Den lever i Sydamerika och är det största rovdjuret på den kontinenten. Glasögonbjörnens päls är huvudsakligen svart eller mörkbrun. På varje sida av ansiktet finns en vit remsa som går från pannan över öronen till kinden och därifrån till strupen. En annan remsa går från pannan till näsan. På så sätt finns vita markeringar som liknar glasögon runt bägge ögon. Dessa mönster varierar mellan de olika individerna och det förekommer glasögonbjörnar som saknar dessa mönster helt. Allmänt har de en kroppsbyggnad som är typisk för björnar. Svansen är bara en liten omkring 7 cm lång stump.

Vid alla extremiteter finns fem tår som är utrustade med klor. Liksom andra björnar är denna art en hälgångare.

En vuxen hane blir 130 till 180 centimeter lång (sällan upp till 210 cm) och har en mankhöjd mellan 70 och 90 centimeter. Hanen väger allmänt 130 kilogram, men kan väga upp till 200 kilogram. Honorna väger allmänt 35-65 kilogram. Denna könsdimorfism är tydligare utpräglad än hos andra arter i familjen.

Djurets utbredningsområde ligger i Anderna och angränsande bergsregioner. Glasögonbjörn förekommer i Colombia, västra Venezuela, Ecuador, Peru och Bolivia Enligt obekräftade uppgifter iakttogs den även i Panama och norra Argentina Glasögonbjörnen föredrar blöta skogar mellan 1 900 och 2 300 meter över havet (maximalt 4 200 meters höjd) men den förekommer även i andra habitat som ökenartiga kustlinjer och höga grässlätter eller buskland.

Glasögonbjörnar är aktiva under gryningen eller natten. De sover på dagen gömda bland trädens rötter eller i naturliga grottor. De anses vara mycket skickliga på att klättra i träd och letar oftast sin föda i just träd. Där skrapar de på platåer av döda grenar för att nå svårtillgängliga frukter.^[2] I motsats till andra björnar håller de ingen vinterdvala Glasögonbjörn lever ensam utanför parningstiden, men det finns inga avgränsade revir.

Dessa djur är allätare men deras huvudsakliga föda är växter De äter till exempel frukter (främst av ananasväxter och kaktusväxter), kvistar, nya växtskott och liknande. Kött av bland annatgnagare, fåglar och insekter utgör bara 5 till 10 procent av födan. Ofta påstås att de även jagar större djur som oxdjur, lama och hjortdjur men det finns inga vetenskapliga bevis som styrker detta.

Under parningstiden, som vanligtvis varar i en vecka, förekommer glasögonbjörnar i par. Under denna tid kopulerar hane och hona flera gånger och sedan skiljas de åt. Parningstiden ligger mellan april och juni, men det är inte känt hur länge dräktigheten varar på grund av att ägget vilar en tid efter befruktningen. Ungarna föds mellan november och februari. En kull omfattar mellan ett och tre ungdjur. Som hos alla björnar är ungarna små och väger vid födelsen bara 300 till 360 gram. Individer i fångenskap blev upp till 38 år gamla.

Denna björnart betraktas som särskilt skygg. Angrepp mot människor sker ytterst sällan och i dessa fall beror incidenten huvudsakligen på att en människa inte hade tillräckligt avstånd till en hona med ungar.

Endast i sällsynta fall jagar glasögonbjörn tama djur.Människan själv jagar glasögonbjörn för köttets och pälsens skull och dessutom anses vissa kroppsdelar ha läkande egenskaper. Ofta påstås det att djuret jagar tamboskap eller förstör majsodlingar och björnen dödas därför av bönder. Ett annat hot mot glasögonbjörnen är landskapets omvandling till jordbruksmark, samhällen och trafikanläggningar.IUCN listar arten, på grund av dessa faror, som sårbar (vulnerable).

Malajbjörnen (Helarctos malayanus) är en liten art i familjen björnar som har svart päls och grågul nos. Arten förs vanligen till ett eget släkte Helarctos, men ibland även till släktet Ursus Malajbjörnen har svart päls med korta hår. På bröstet finns en halvmånformig fläck som är vit eller gulaktig. Den korta nosen har en ljust gulaktig eller orange färg. Kännetecknande är djurets långa tunga. Öronen är små och avrundade. Malajbjörnen har stora böjda vassa klor och nakna fotsulor som en anpassning till livet i träd.

En vuxen individ når en kroppslängd mellan 100 och 140 centimeter och en mankhöjd på omkring 70 centimeter. Den 3 till 7 centimeter långa svansen är bara en stump. Vikten varierar mellan 27 och 65 kilogram och hanar är betydligt tyngre än honor.

Det normala utbredningsområdet är från Sumatra och Borneo över Malackahalvön till södra Kina (provinsen Yunnan och Tibet) och östra Indien(Assam) Habitatet utgörs främst av tropisk regnskog Malajbjörnar lever även på Thailand, Laos, Kambodja och Vietnam

Malajbjörnar är aktiva på natten och sover på dagen i träd två till sju meter över marken. De bryter eller böjer grenar för att skapa ett slags bon eller en utsiktsplatå. På marken är de liksom alla björnar hälgångare, men de vrider fötterna åt insidan.

Som andra björnar lever de ensamma utanför parningstiden, men inte mycket är känt i allmänhet om artens sociala beteende. I motsats till flera andra björnar håller de ingen vinterdvala; detta på grund av att de i tropikerna hela året har tillgång till föda.

Dessa björnar är allätare men föredrar insekter och andra ryggradslösa djur. Men sina klor skalar de barken från trädet för att komma åt binoch andra trädlevande djur eller för att slicka honung. Malajbjörnar äter även många termiter. Detta sker genom att de öppnar termitstacken och sedan växelvis stoppar sina främre extremiteter i stacken. Efter att tillräckligt många termiter har klättrat upp på armen slickar björnarna av dessa från sina lemmar. Malajbjörnen äter dessutom frukter, kokosnötter och andra växtdelar, vilket i områden med odlingar leder till att den uppfattas som skadedjur.

Ibland tar de även små ryggradsdjur som gnagare, fåglar eller ödlor som byte, och ibland äter as.

Malajbjörnar kan para sig året runt. Själva dräktigheten varar i cirka 95 dagar men ofta vilar ägget en tid innan den egentliga dräktigheten börjar och därför ligger ibland 240 dagar mellan befruktningen och födelsen. Vanligtvis föds ett eller två ungdjur som i början väger 300-400 gram och som är nakna, blinda och hjälplösa. De stannar hos moderdjuret tills de är fullvuxna. Efter ungefär tre år är ungarna könsmogna. Det äldsta djuret i fångenskap blev 31 år gammalt.

Malajbjörnar jagas på grund av att de även äter odlade växter. Dessutom påstås att vissa kroppsdelar, till exempel gallvätskan, har läkande egenskaper. I östra Asien hålls ungdjur ofta i fångenskap för att slaktas när de är fullvuxna. Ett ytterligare hot mot malajbjörnar är förstöringen av deras levnadsområde genom skogsröjning.

Alla dessa anledningar har medfört en nedgång i malajbjörnens population. Det antas att arten är utrotad i Indien och starkt hotad i Kina. Hela beståndet har tidigare ansetts sårbart (VU), men klassas numera som att kända data är otillräckliga (kunskapsbrist - DD). Washingtonkonventionen listar arten under appendix I.

Läppbjörnen (Melursus ursinus) är en art i familjen björnar och liknar kragbjörnen men är inte närmare släkt med den. Den är den enda arten i släktet Melursus Läppbjörnar blir 140 till 180 cm lång och vid skuldran 60 till 90 cm hög. Svansen är som hos alla björnar med 10 till 12 cm tydligt kort. Hanar är med en vikt av 80 till 145 kg betydligt tyngre än honor som blir 55 till 95 kg tunga.

Kännetecknande är de förstorade läpparna som saknar hår. Djuret har förmåga att sträcka sin smala tunga långt ut. Läppbjörnen saknar två framtänder i övre käken så att en lucka uppstår.

Pälsen är oftast svart med enskilda hår i brun eller grå men det finns även rödbruna läppbjörnar. På brösten finns en vit- eller gulaktig fläck i form av ett Y eller V. Klorna är jämförelsevis långa och böjda. Läppbjörnen förekommer huvudsakligen i regnskogar i Indien och Sri Lanka men även i Bangladesh, Bhutan och Nepal De lever även i gräsområden och torra skogar. Läppbjörnar letar ofta sin föda under natten men kan även vara aktiva under andra dagtider. De vilar i grottor eller tät vegetation. I motsats till många andra björnar håller läppbjörnar ingenvinterdvala men de är jämförelsevis inaktiva under regntider. Som alla björnar lever läppbjörnar ensamma. Läppbjörnar är specialiserade på insekter och däribland huvudsakligen på termiter. För att komma åt bytet öppnar de termitstacken med sina klor och sedan suger de likt en dammsugare in termiterna. Läppbjörnar använder även tungan när de äter.

Denna björn äter även andra insekter som bin och myror samt frukter och honung. De har därför bra förmåga att klättra i träd.

I Indien sker parningstiden oftast i månaderna maj till juni medan den på Sri Lanka infaller under hela året. I dessa tider lever läppbjörnar parvis och parar sig flera gånger. Mellan parningen och födelsen ligger sex till sju månader men troligtvis vilar ägget en tid innan den egentliga dräktigheten börjar.

De ett till två (ibland tre) ungar föds i en jordgrotta. Ungarna är i början blinda och hjälplösa. De öppnar sina ögon efter ungefär tre veckor och fyra till fem veckor senare lämnar de grottan för första gången. Ofta bär honan sina ungar när hon går ut. Ungarna stannar hos modern två till tre år tills de är fullt utvecklade. I fångenskap blir läppbjörnar upp till 40 år gamla.

Läppbjörnar betraktas allmänt som skygga och vänliga men de kan bli aggressiva när de blir överraskade. På grund av sina nedsatta syn- och hörselsinnen upptäcker de ofta människor i sista ögonblicket, vilket leder till oönskade reaktioner.

Människor jagar läppbjörnar för att hålla dem borta från odlingsmark och för köttets eller andra kroppsdelars skull. Djurets galla anses i flera länder som nyttig för medicinska ändamål. Det största hotet för läppbjörnen är däremot förstöringen av dess levnadsområde.

Beståndet uppskattas till 7 000 till 10 000 individer. Arten listas av IUCN som sårbar (vulnerable).

Baloo i Djungelboken är en läppbjörn.

Arctodus simus, en numera utdöd björnart och den största som levt på jorden, såvitt man känner till. Den kunde nå en mankhöjd på 1,5 meter och vara 3.5 meter hög då den reste sig på bakbenen. Kroppsbyggnaden var betydligt slankare än dagens brunbjörnar och vikten tros kunnat ligga omkring ett ton. Tack vare sin slanka kroppsbyggnad och långa ben var den väl anpassad för löpning och tros kunnat springa lika fort som en häst.

Arctodus simus var det dominerande rovdjuret i Nordamerika från 1 miljon år sedan fram till det att den dog ut för ca 9 000 år sedan. Då denna tidpunkt sammanfaller relativt väl med människans intåg på den amerikanska kontinenten har det spekulerats i huruvida jakt på björnarna och deras bytesdjur bidrog till dess utrotning. Å andra sidan har det framförts teorier om att det var närvaron av den skräckinjagande Arctodus simus som fördröjde koloniseringen av Amerika ända tills för 12 000 år sedan.

På sistone har en intressant, men relativt spekulativ, teori framförts om att Arctodus fortfarande skulle existera i avlägsna områden av Kamtjatkahalvön i östra Sibirien. Detta bygger på lokalbefolkningens historier om en björngud, mycket större än alla andra björnar, och på vittnesuppgifter om enorma björnar och björnspår. Något påtagligt bevis för Arctodus fortbestånd har dock än så länge inte presenterats.

Först trodde man att björnen var ett superrovdjur eftersom isotoptester visar att den åt allting, men de senaste rönen tyder på att den var en asätare som använde sin storlek för att skrämma bort andra rovdjur från deras byten, och att den i likhet med grottbjörnar och moderna björnar var allätare.

Bildkälla

Grottbjörn (Ursus spelaeus) är en utdöd art inom familjen björnar som levde i Europa och norra Afrika under senaste istiden för 10 000 år sedan. Trivialnamnet grottbjörn har den fått då merparten fossil är återfunna i grottor. Det antas att grottbjörnen tillbringade mer tid i grottor än exempelvis brunbjörnen som endast använder dem under vintervilan.

Grottbjörnen var ungefär 30 procent större än en vanlig brunbjörn. Den levde mest på örter, gräs och bär men kunde även fånga smådjur som grodor och gnagare. Den kan ha dött ut på grund av att klimatet förändrades vilket medförde att dess huvudföda försvann. Det antas också att den förhistoriska människan kan ha spelat en avgörande roll i grottbjörnens utrotning. Arkeologiska fynd som påminner om altare har hittats i direkt anslutning till björnfossil, vilket antyder att det fanns en grottbjörnsdyrkan hos forntida människor. 1983 fann man lämningar från 140 stycken grottbjörnar i Pestera Ursilor (Björngrottan) i Rumänien.