Ball's Pyramid

Utanför Australien, ungefär två mil från klippan ni ser här ovan ligger det en ö som heter Lord Howe. På den ön fanns det en gång en insekt som var mest känd för att den var stor. Den kallades "trädhummer". Denna insekt råkade ut för rejäla problem när ett skepp gick på grund utanför ön och däremd introducerade svartråttor till faunan. Råttorna fann insekterna delikata och 1920 sågs det sista levande exemplaret av insekten.

1960 såg några klättrare något som liknande trädhumrar på klippan Ball's Pyramid. Det var döda exemplar, men de såg ut att ha dött nyligen. Det är bara det att trädhumrar är nattlevande varelser, och ingen hade direkt lust att klättra på den farliga klippan i mörkret för att undersöka saken närmare. Så gick tiden.

80 år efter det sista levande exemplaret setts förflöt innan ett par vetenskapsmän bestämde sig för att undersöka det gamla ryktet. Efter att ha klättrat upp dagtid först så fann de något som såg ut som avföring från en stor insekt och då återvände de nattetid. Vid en ensamväxande buske hittades 24 friska och fullt levande trädhumrar.

Ingen vet hur de tog sig dit, eller hur de överlevt så länge på en sådan eländig plats. Allt man vet är att det är de allra sista i världen.

De sista, men inte längre utrotade.

Källa

Sivatherium

Sivatherium är ett utdött släkte i familjen giraffdjur De hade en mankhöjd av upp till 2,2 meter och liknade dagens okapi De dog ut för ca 8.000 år sedan.

Helladotherium

Helladotherium (av grekiska Hellas, Grekland, och therion, djur) är ett utdött släkte av giraffdjur.

Ett känt fossil hittades vid orten Pikermi (något nordöst om Aten). Det liknade giraffen genom delar av skallen, bogpartiets höjd och strålbenets längd, men skiljer sig från densamma genom saknaden av horn, tändernas större storlek och enkelhet, kortare hals och mindre olikhet mellan bogens och ländens höjd. Från antiloperna och hjortdjuren skiljer sig Helladotherium genom sina främre extremiteter, som är längre än de bakre.

Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) var ett stort vattenlevande däggdjur som utrotades 1768 på grund av jakt. Arten tillhörde sirendjursfamiljen dugonger och upptäcktes 1741 i Berings hav. Den kallas även "barkdjur" på grund av den tjocka skrovliga huden som påminde om trädbark. Djuret var den enda arten av sirendjur som under historisk tid levde i kalla havsområden.

Arten förs till ett eget släkte Hydrodamalis i en egen underfamilj Hydrodamalinae av dugongerna.

Kännedomen om djurets utseende beror huvudsakligen på den detaljerade beskrivningen som Georg Wilhelm Steller utförde under en expedition 1741 förd av Vitus Bering. Steller blev på så sätt upphovsman för djurets namn. Andra anatomiska detaljer uppskattades enligt ett 20-tal skelett som finns i museer. Rester av huden finns bara på St. Petersburgs zoologiska museum och på havsmuseet i Bremen.

Stellers sjöko kunde bli 8 meter lång och väga upp till 10 ton (men vanligen omkring 4 ton). Tänderna var fullständig tillbakabildade. Sjökon malde sin föda av tång eller alger mellan plattor avhornämne. De främre extremiteterna hade inga fingerben och även mellanhandsbenen (Metacarpus) var tillbakabildade. Av de bakre extremiteterna fanns bara två rudimentära bäckenben. Stjärtfenan var omkring 2 meter bred, tvärställd och delad i två grenar. Huden var flera centimeter tjock och påminde som nämnt om trädbark. Den var mörkbrun till färgen.

Stellers sjöko levde vid kustlinjen av norra Stilla havet Utbredningsområdet sträckte sig under senare 1700-talet från Mexiko över Aleuterna till norra Japan Antagligen blev den redan tidigare jagad av människor så att den blev undanträngd till ett för sjökor onyttigt levnadsområde. Efter upptäckten av Berings män tog det bara 27 år till arten var helt utrotad. Det antas att populationen för 1741 var 20 000 individer.

Arctodus simus, en numera utdöd björnart och den största som levt på jorden, såvitt man känner till. Den kunde nå en mankhöjd på 1,5 meter och vara 3.5 meter hög då den reste sig på bakbenen. Kroppsbyggnaden var betydligt slankare än dagens brunbjörnar och vikten tros kunnat ligga omkring ett ton. Tack vare sin slanka kroppsbyggnad och långa ben var den väl anpassad för löpning och tros kunnat springa lika fort som en häst.

Arctodus simus var det dominerande rovdjuret i Nordamerika från 1 miljon år sedan fram till det att den dog ut för ca 9 000 år sedan. Då denna tidpunkt sammanfaller relativt väl med människans intåg på den amerikanska kontinenten har det spekulerats i huruvida jakt på björnarna och deras bytesdjur bidrog till dess utrotning. Å andra sidan har det framförts teorier om att det var närvaron av den skräckinjagande Arctodus simus som fördröjde koloniseringen av Amerika ända tills för 12 000 år sedan.

På sistone har en intressant, men relativt spekulativ, teori framförts om att Arctodus fortfarande skulle existera i avlägsna områden av Kamtjatkahalvön i östra Sibirien. Detta bygger på lokalbefolkningens historier om en björngud, mycket större än alla andra björnar, och på vittnesuppgifter om enorma björnar och björnspår. Något påtagligt bevis för Arctodus fortbestånd har dock än så länge inte presenterats.

Först trodde man att björnen var ett superrovdjur eftersom isotoptester visar att den åt allting, men de senaste rönen tyder på att den var en asätare som använde sin storlek för att skrämma bort andra rovdjur från deras byten, och att den i likhet med grottbjörnar och moderna björnar var allätare.

Bildkälla