Stellers sjöko - Utdöd

Stellers sjöko (Hydrodamalis gigas) var ett stort vattenlevande däggdjur som utrotades 1768 på grund av jakt. Arten tillhörde sirendjursfamiljen dugonger och upptäcktes 1741 i Berings hav. Den kallas även "barkdjur" på grund av den tjocka skrovliga huden som påminde om trädbark. Djuret var den enda arten av sirendjur som under historisk tid levde i kalla havsområden.

Arten förs till ett eget släkte Hydrodamalis i en egen underfamilj Hydrodamalinae av dugongerna.

Kännedomen om djurets utseende beror huvudsakligen på den detaljerade beskrivningen som Georg Wilhelm Steller utförde under en expedition 1741 förd av Vitus Bering. Steller blev på så sätt upphovsman för djurets namn. Andra anatomiska detaljer uppskattades enligt ett 20-tal skelett som finns i museer. Rester av huden finns bara på St. Petersburgs zoologiska museum och på havsmuseet i Bremen.

Stellers sjöko kunde bli 8 meter lång och väga upp till 10 ton (men vanligen omkring 4 ton). Tänderna var fullständig tillbakabildade. Sjökon malde sin föda av tång eller alger mellan plattor avhornämne. De främre extremiteterna hade inga fingerben och även mellanhandsbenen (Metacarpus) var tillbakabildade. Av de bakre extremiteterna fanns bara två rudimentära bäckenben. Stjärtfenan var omkring 2 meter bred, tvärställd och delad i två grenar. Huden var flera centimeter tjock och påminde som nämnt om trädbark. Den var mörkbrun till färgen.

Stellers sjöko levde vid kustlinjen av norra Stilla havet Utbredningsområdet sträckte sig under senare 1700-talet från Mexiko över Aleuterna till norra Japan Antagligen blev den redan tidigare jagad av människor så att den blev undanträngd till ett för sjökor onyttigt levnadsområde. Efter upptäckten av Berings män tog det bara 27 år till arten var helt utrotad. Det antas att populationen för 1741 var 20 000 individer.